Indiana Jones - Kristalldödskallens rike (en personlig betraktelse)

Sällan har en film blivit så hausad som den fjärde Indy-filmen. Jag liksom troligen de flesta med mig trodde nog att den tredje filmen, Indiana Jones and the last crusade, var den sista. Om inte annat så antydde slutscenen där Indy och gänget red bort i solnedgången detta. Det var också Spielbergs intension.

Döm om min förvåning då en fjärde film gjordes, nästa 20 år senare. Mina förväntningar var låga, mycket låga till och med. Idag har jag så äntligen sett filmen. Mina förväntningar visade sig stämma ... tyvärr! Den påstås bygga på existerande mytologier, men jag tycker nog att mycket i filmen är på tok för långsökt.

Jag tänker inte förstöra för de som inte har sett filmen, och som fortfarande vill se den. Jag tycker nog ändå att man ska se den, om inte annat av den enkla anledningen att ha sett den. Det kan mycket väl vara så att den kan tilltala den yngre generationen som inte har växt upp med Indy. Som en ren familjeorienterad äventyrsfilm kan den nog funka. Det som dock inte funkar är att jämföra den med den första filmen, eller ens den tredje. Tvåan var ok, men inte den bästa.